Att bygga om hus med Carol

CarolJag har tidigare skrivit om att det är långt ifrån endast sjukvårdspersonal som arbetar för oss på Läkare Utan Gränser. En person som jag imponerats av under min tid här, och som inte skrivit ut en enda tablett, är en av våra coola logistiker: Carol. Hon ansvarar bland annat för att se till så att husen som våra patienter bor i är väl ventilerade.

De swaziska familjerna bor ofta många, om inte alla, familjemedlemmar i samma lilla sovrum så när någon drabbas av tuberkulos är risken överhängande att även de andra i familjen snabbt blir smittade. Carols uppgift är därför att se över hur husen kan byggas om så att den sjuka kan sova i ett eget rum och att rummet har fönster som ventilerar bra. Det krävs ibland en hel del kreativitet för att fundera ut hur de ofta runda små husen kan byggas om, och var och hur fönster kan sättas in.

När jag följer med Carol för att granska ett av ombyggnadsprojekten tar vi av från vad jag trodde var den guppigasta grusvägen som existerar på denna planet, för att istället fortsätta resan rakt över en, tja låt oss kalla det åker, med stenblock, stup och buskar för att till slut nå familjens lilla grupp av hus, i mitten av ingenstans. Väl framme plockar Carol upp sin ipad för att fotografera arbetet med det nya fönstret. Ipaden blir en lite bisarr kontrast mot det enkla huset (hon hade just den här dagen glömt vår kamera) men visar också på att det inom Swazilands gränser verkligen finns allt från den senaste teknologin till gammal byggkonst anpassad för lerhus som ser likadana ut idag som de gjort de senaste 200 åren. Bygga om hus

Advertisements

Från hemma-engagemang till fältarbete

Jag har varit engagerad i många olika organisationer, hemma i Sverige och i
andra länder. Alltid med en vilja att försöka lista ut hur jag på bästa
sätt kan göra den här planeten till en lite vettigare värld för alla. Läkare Utan Gränser är verkligen en organisation som drar den viljan till sin spets. Representerad på de mest omöjliga platser, med målet att nå ut till de hörn där ingen annan är.

På sätt och vis skulle man därför kunna säga att jag just nu har mitt
drömjobb. Utplacerad i en ofta bortglömd liten del av Afrika med målet att
hjälpa en grupp negligerade patienter. Under min tid här har jag också
fått arbeta med människor med en mängd olika erfarenheter och bakgrunder.
Från Swaziland (forstås), Zimbabwe, Kongo, Holland, UK, Kirgisistan,
Bangladesh, Kenya, Angola, USA, Etiopien, Nya Zeeland, Frankrike, Polen,
Spanien, Syrien, Tyskland, Colombia, Sri Lanka, och Grekland. Och vår nästa
läkare kommer från Burma. Det är fascinerande hur alla samlats
kring engagemanget att lägga sin arbetstid på något som verkligen är
vettigt.

Men samtidigt är arbetet en social utmaning. Alla arbetar vi, bor och
spenderar den lilla lediga tid vi har tillsammans. Vi skrattar, gråter och
frustreras ihop. Långt från familj och vänner, och med utmaningar i jobbet
som inte liknar de vi är vana vid är det inte alla dagar gruppen
av influgna individer bara är glada att se varandra. Just de dagarna är det
extra svårt, men också extra viktigt att komma ihåg själva anledningen till
att vi valde att lämna allt vi är vana vid och älskar. För att på ett litet, litet satt kunna göra skillnad.

Vardag 2

En vanlig dag på jobbet


We are MSF!

Ofta när man i Sverige ser bilder på Läkare Utan Gränsers (MSF) arbete i världen så är internationella medarbetare med på bilderna. Kanske en europé mitt ibland ett hav av afrikanska, leende barn. Jag gissar att många inte är medvetna om, eller kanske inte tänker på, att på de flesta ställen där Läkare Utan Gränser finns så är över 90 procent av de som arbetar i insatsen lokalt anställd personal.

Något av det bästa med att arbeta tusen mil hemifrån, är just att få lära känna de lokalt anställda som engagerat lägger ner otroligt med energi för att hjälpa sina medsystrar – och bröder – att komma igenom svåra sjukdomar och tragedier. Men lika viktigt är det att förstå att för de som både bor och arbetar här är jobbet på kliniken lite som vilket jobb som helst. Även de anställda inom Läkare Utan Gränser har drömmar om att lära sig mer, att utvecklas på sin arbetsplats, ta mer ansvar över klinikens utveckling och kanske att en dag bli chefer.

Därför har många gånger arbetet som HR-koordinator här i Swaziland massor av likheter med motsvarande roll hemma i Sverige. Uppmuntran, dialoger, teambuildning, utbildningsplaner, kommunikationsplaner, utvärderingar av arbetsinsatser, utvecklingsplaner, sociala träffar och så vidare är aktiviteter som är lika viktiga for en anställd på en vårdcentral hemma i Sverige som på en klinik i Swaziland. Att få prata med våra anställda om vad som är viktigast för just henne eller honom är också det som ger mig absolut mest energi med att vara här.

Supvisors Swazi2

Några av mina kollegor på möte


En stöttande vän

För att orka ta mängder med mediciner varje dag är det inte konstigt att man behöver lite stöd. Här i Swaziland tar Läkare Utan Gränser hjälp av människor i tuberkulospatienternas närhet vilka får till uppgift att stötta sin vän, granne eller kollega för att han eller hon ska orka igenom den långa behandlingen. Dessa så kallade treatment supporters, eller stöttande vänner, är otroligt viktiga stöd för att hjälpa patienterna att komma ut på andra sidan.

Minst en gång per månad kommer tuberkulospatienterna in till kliniken för att träffa sin läkare och för att fylla på sitt medicinförråd. Den stöttande vännen följer då alltid med för att själv få ny information om sjukdomsförloppet och utbildning i hur han eller hon bäst kan hjälpa sin vän att bli frisk. Exempelvis måste tuberkulosmedicinerna tas i samband med mat. Men eftersom många patienter är för svaga för att arbeta är det långt ifrån självklart att det ens finns mat i huset där de bor. Det är en utmaning vi arbetar med dagligen.

Att dela ut mat är dock inte alltid enkelt. Patienten kan ha en familj med många magar att mätta och hen själv är kanske inte den person som fattar besluten i familjen. Vi arbetar därför mycket med att, genom den stöttande vännen, hjälpa familjer att få maten att räcka längre och att förklara hur viktigt det är att just den tuberkulossjuka verkligen får äta.

En annan viktig ingrediens i en tuberkulossjuk persons liv är att inte tappa hoppet. ”Justice” levde för fotbollen. Han spelade varje dag och var även coach för områdets lag. Då han blev sjuk lade han först alla planer på att bli en legitimerad tränare på hyllan. Vem visste om han ens skulle leva om ett år? Vår psykolog Fundzile berättar för mig om hur han en dag började läsa in de kurser han behöver för att få sin tränarlicens, och nu, fortfarande inte frisk från sin multiresistenta tuberkulos, har han äntligen tränarcertifikatet i sin hand. Han pluggade, klarade testet och är idag en stolt tränare för områdets fotbollslag. Fundzile har hopp om att en dag bli frisk, men är ännu mer övertygad om att hans fokus på studierna har hjälpt honom att hålla modet uppe genom de mest kämpiga perioderna av medicinering.


Munskydd på!

Min kollega Thandeka och jag med munskydd!

Min kollega Thandeka och jag med munskydd!

En av de viktigaste sakerna när man arbetar med tuberkulos är att hindra smittan från att spridas vidare. Just nu ökar antalet människor med multiresistent tuberkulos i Swaziland. För varje dag blir det därför viktigare att se till så att de patienter som bor kvar hemma får hjälp med att anpassa sina boenden så att tuberkulosen inte sprids vidare till familjen.

Thandeka arbetar för oss som infektionskontrollant och ser bland annat till så att patienternas hus får bra ventilation. Hon ansvarar också för att vår klinik inte ska bli en plats där smittan förs vidare.

När människor kommer till oss med misstänkt tuberkulos får de sitta i ett eget litet väntområde och ha munskydd på sig. I väntområdet ser vi också till så att genomflödet av luft är bra så att den smittade luften inte stannar kvar.

Givetvis måste all personal som rör sig i närheten också bära mask. Redan efter några minuter börjar masken klia och den fuktiga utandningsluften gör att man helst bara vill slita den av sig igen. Men det är förstås inget alternativ. Vår sjukvårdspersonal arbetar ofta många timmar i rad utan att ens glänta på masken.

När jag idag besöker kliniken är det en rad med väntande människor som trycker i skuggan i väntområdet. Alla har kommit hit för att få sitt tuberkulosbesked. Om beskedet är positivt måste de påbörja sin behandling på en gång.

Jag frågar Thandeka vad som är det mest utmanande med att arbeta med tuberkulospatienter. Hon svarar att det mest utmanande, och även det mest tragiska, är alla de personer som inte kommer tillbaka för att få sitt testresultat. De personer som försvinner ur vår kontroll trots att de är sjuka och borde få behandling. Kanske förnekar de inte bara sin sjukdom för sina nära och kära utan också för sig själva. Att ändra attityden mot tuberkulos är den största utmaningen vi, och kanske hela Swaziland, står inför just nu.


Varje insamlad krona

Som personal- och ekonomiansvarig här i Swaziland är en av mina arbetsuppgifter att hålla koll på att Läkare Utan Gränsers pengar används på allra bästa sätt i våra projekt. Ganska ofta tänker jag på de insamlare hemma i Sverige som dagligen trotsar kyla, sura miner, glåpord och trötta fötter för att värva givare på stan och förklara för stressade människor på gatan hur en gåva varje månad kan göra stor skillnad på platser som inte är lika priviligierade som Sverige när det gäller sjukvård och stöd vid katastrofer. Jag kan bara säga att utan den heroiska insatsen hemma i Sverige hade våra projekt för människor i stort behov av hjälp inte fungerat alls.
Varje dag funderar jag över om de utgifter jag signerar för Läkare Utan Gränsers räkning verkligen är av betydelse för att våra projekt ska drivas på bästa möjliga sätt. Varje dag ser jag också hur hundralapp efter hundralapp leder till att mediciner kan delas ut till människor i otillgängliga bergsområden. Till människor som annars inte skulle kunnat få någon behandling. Samtidigt är det otroligt frustrerande att se hur många människors resurser spenderas på nya produkter vars enda syfte verkar vara att öka tillfredsställelsen hos en liten del av världens befolkning. Även här i Swaziland, där skillnaden mellan att ha och att inte ha är väldigt stor.
När jag går och handlar till mig själv har jag därför börjat anamma samma tankesätt som jag har på kontoret. ”Vilken nytta gör egentligen det jag just nu tänker lägga ner i korgen? För mig själv, för den som har tillverkat det, för världen?”, frågar jag mig. Det är lätt att bli lite väl filosofisk – eller kanske lite väl förvirrad – men som jag ser det är makten i varje enskild, silverblänkande krona otroligt stor. Varje krona har verkligen inverkan på en plats väldigt långt från den plats där du befinner dig just nu.


“Nu lever de i tystnad”

Den bild som medier ofta förmedlar av Läkare Utan Gränser är vårt arbete i katastrofområden. Krigsskadade patienter eller undernärda barn hamnar oftast i fokus. Kanske beror det på att sådana skildringar snabbt väcker medlidande och känslor och att de akuta problemen relativt snabbt går att lindra. Att se resultat från de insatser man gör är förstås befriande – både för de som stöttar organisationen och för de som arbetar i fält.

En av våra sjuksköterskor, Daniela från England, har under många år arbetat som nutritionsköterska. Hon beskriver hur arbetet med undernärda barn snabbt ger respons för såväl patienten som sjukvårdspersonalen. Känslan av att verkligen göra skillnad är påtaglig. Många barn kan bli hjälpta varje dag och efter bara några veckor kan ett undernärt barn åter le och vara på benen igen. I jämförelse är arbetet här i Swaziland otroligt långsamt och plågsamt på ett helt annat sätt.

Att behandla en tuberkulossjuk patient tar många månader. I Swaziland arbetar vi med fokus på tuberkulos och patienter som är smittade av både hiv och tuberkulos eller har läkemedelsresistent tuberkulos. Det innebär att en eller flera mediciner inte alls biter på tuberkulosen. Den som insjuknat i läkemedelsresistent tuberkulos måste äta en mängd olika tabletter, oftast i över två år, och de riktigt sjuka måste isoleras från sina familjer under längre perioder. Berättelserna om tuberkulossjuka som blivit förskjutna till utkanten av sina tidigare hembyar är många.

På vår klinik i Mankayane i södra Swaziland möter vi två kvinnor som drabbats av multiresistent tuberkulos. De upp emot 20 tabletter som de måste äta varje dag ryms knappt i en kupad hand. Deras vackra ansikten skvallrar om att de inte är speciellt gamla, men de verkar på något underligt sätt otroligt frånvarande. Daniela berättar att de starka medicinerna har gjort att de helt tappat hörseln. Isoleringen från det liv de tidigare levt är därmed total. Nu lever de i tystnad. Men hellre döv en död, gissar jag.

Båda kvinnorna har flera månader kvar av sina behandlingar. Varken jag eller Daniela kommer nog att vara här då deras medicinering är över. Men vi hoppas att de själva är kvar till slutet.